Har en insikt som jag fått så många gånger, i olika varianter, att det är larvigt.
Och nu har jag fått den igen - sann styrka kommer från att (våga) vara mänsklig.

Varje gång jag beger mig för långt ifrån det jag vill göra, vara eller ha så kommer det en tidspunkt då jag antingen måste lida, fly, avsluta eller bara vara ärlig.
Men att "bara vara ärlig" är sällan så bara när man väl kommit till kritan, men å andra sidan så är alternativen ingen höjdare de heller.

Skillnaden är markant. Jag är plötsligt öppnare och mer närvarande med alla. Och gladare!
Och min coaching är mycket mer givande - för alla parter. "The truth will set you free" kanske inte är helt fel trots den religiösa undertonen...?

Veckans insikt: Jag har byggt ett operahus för att få bli solist

Problemet är att man blir inte solist när man väl byggt operahuset, man blir operadirektör eller operaägare. Not attractive.

Jag byggde ett av sveriges största coachingföretag för att få coacha. Behövde jag verkligen lov för det? Eller var det bara min ambition som utsatte mig för ännu ett spratt? Tror det. Tyvärr.

Hur kan man gå så långt över vatten för att få ngt att dricka?! Det är som att jag skulle törsta ihjäl på världens längsta flod. Humor!

Och Vad gör jag nu när jag äger ett operahus? Tidigare har jag flytt eller kapitulerat, men det är inte ett alternativ. Samtidigt så vill jag ägna mig åt det hantverk som jag är så glad för. Tål att tänka på. Dags att marinera. Och ta hand om min stackars sönder yogade kropp.